Välkommen till min blogg!
Som sagt mitt namn är Sanna och jag fyller 14 till hösten. Jag har en mamma och pappa men jag träffar dom väldigt sällan eftersom jag bor i familjehem. Och just nu bor jag högst upp i skåne, Osby. Detta ä 10:onde familjehemmet jag bor på. Eftersom jag själv fått höra att jag faktist har bott på så många, känns allt rätt kasst! Anledningen till varför jag inte bor hos mina föräldrar är rätt personlig, en del droger med mamman, och misshandel bland annat. Så socialen drog mig ifrån mina föräldrar och flyttade runt mig som en säck potatis. Idag är båda mina föräldrar friska. Endå flyttar jag runt som jag gör?
När jag var 7 år flyttade jag till mitt första riktiga ( fosterhem). Innan dess hade jag bara bott hos en massa shorhem fram och tillbaka. Och såklart var allt frid och fröjd i början, jag var ung så jag hade aldrig riktigt lärt mig vad som var rätt och fel. Det första fosterhemmet jag kom till var visserligen snälla, men pappa hade ett hett temperament och kunde ibland inte kontrollera sig och gick ibland långt över gränsen. Så en gång när vi var utomlands i Kroatien för en andra gång blev det en del tråkigheter. Eftersom det bodde 2 andra fosterbarn där som tyvärr var syskon gjorde dom allt för att sätta dit mig så dom själva inte fick skiten. Så det började med att fosterpappan skulle prata allvar med mig efter att jag bråkat med dom 2 andra fosterbarnen och jag hade bölat länge i sängen i husbilen. Och jag var då totalt trött och utmattad, och eftersom jag då inte lyssnade på allt han sa gick han igång på det. och det slutade då med att han drog mig i håret och drog ner mig från sängen på ovanvåningen i husbilen så jag slog i nacken ordentligt, och så fostermamman fick gå in och dra veck fosterpappan för att jag inte skulle skada mig allt för allvarligt. Dagen efter lotsades dom som att ingeting hade hänt och köpte både det ena och det andra, vilket jag tyckte var oacceptabelt. Så när vi sedan kom hem gick jag och glubblade och mådde rent skit. Jag blev mobbad i skolan, och när jag försökte prata med både min elevassistent om det och min lärare trodde ingen mig. Och min social sekreterare brydde sig som vanligt inte skit. Dom enda gångerna hon gjorde något var när hon kom var 1 gång halvåret för att träffa mig och sedan säga tack & adjö. Tiden gick och jag minns inte mer än att det hände nåt igen och att pappan blev vansinnig på mig igen. Och eftersom jag satt på mitt rum och hörde fotstegen från trappan drog jag upp mobilen och satte den på '' filma '' och gömde sedan undan den. På videon skrek han allt från '' Skitstövel '' till att '' en sån människa som jag inte förtjänar att leva '' . Jag bestämde då nån vecka efter en tid med min socialsekreterare, och hon hörde då detta. Men hon ville även då inte flytta mig. Men eftersom fosterföräldrarna då fick reda på detta skämdes dom över inspelningen och sa upp kontraktet på mig.
Efter jag bott där i 5 år flyttade jag till en fosterfamilj eller rätt sagt '' Barnhem '' med massvis med flickor från åldern 13 - 20 . Allt gick som frid och fröjd i början tills jag förstod att föräldrar utnyttjade pengarna som dom tjänade på alla oss. Vi blev totalt särbehandlade och hade till & med en speciell ingång enbart för oss eftersom vi inte tillhörde deras så kallade '' familj '' . Mamman beställde hem allt från ipads till en träningscykel för 15 tusen för att sätta på väggen som prynad. Detta låter rent sinnesjukt, tro mig det var det också. Jag lärde dock finna mina 2 bästa kompisar där, dom som jag än idag kallar mina '' systrar ''. Jag berömmer dom fortfarande jätte mycket för att dom fortfarande finns där för mig. Iallafall den ena av dom!
Hur som helst jag blev också mobbad där i skolan och illa behandlad av både foster flickorna, deras egna son och dotter, och givetvis fosterföräldrarna själva! Jag mådde så dåligt att jag som bara 12 åring skärde mig och höll på med alcohol och rökning. Fosterföräldrarna tillät mig inte att umgås med mina systrar eftersom dom var olämpliga och att vi bodde i samma fosterfamilj. Trots allt gjorde vi endå allt för att umgås. Vi stöttade varandra fullt ut och den ena syster fanns enda in till slutet. Sen efter att jag bott i familjen i nån månad flyttade 1 av mina 2 systrar till en annan fosterfamilj för att hon inte trivdes. Jag hade då fortfarande kvar min andra syster, men dety blev ensamt när jag bara hade kontakt med den som var kvar. Sen efter att jag bott där i nästan 8 månader fick jag nog. Då jag fick veta att även min syster som var kvar också skulle flytta. Jag blev jag totalt förkrossad. Det gick inte att beskriva, det var precis som att allting rasade inombords. Och jag hade pratat med rektorn i skolan och en massa chefer på socialförvaltningen för att jag inte ville bo kvar där, och heller inte ensam bland alla andra elaka människor, men inget verkade hända!
Så jag beslöt mig helt enkelt för att rymma och jag stack enda från eslöv till malmö där min syster bodde med sin nya fosterfamilj. Polisen blev inblandad och fosterfamiljen jag egentligen var placerad hos hotade med att kalla på polis och en massa. Det slutade med att jag sov över och dagen efter hämtade min socialsekreterare mig och flyttade mig till ett shorhem.
Shorhemmet bodde i halland nära Halmstad där jag är född. Fosterföräldrarna där var världens goaste och underbaraste människor du nånsin skulle kunna tänka dig. Dom brydde sig om mig och stöttade mig. Men socialen hade beslutat att typ låsa in mig. Jag fick ha min dator sålänge jag inte använde sidor där jag tog kontakt med människor. Dom tog min mobil ifrån mig. Jag fick bara ha kontakt med min mamma och pappa några gånger i veckan. Och jag fick inte umgås med folk eller ens gå utanför dörren själv. Detta var dock inte fosterföräldrarnas fel utan detta var socialens beslut som fosterföräldrarna var tvugna att lyda. Och efter att ha bott där i nästan 5 månader var jag ännu mer deprimerad. Jag började skära mig igen och detta självskade beteendet blev som en drog för mig. Jag var besatt! Planeringen var att jag skulle bo där tills dom hittade en ny och familj, men planerna ändrades när jag tillslut fick nog och hällde i mig en massa tabletter och åkte in med ambulans till akut vården mitt i natten. Ambulans vårdarna som hämtade mig bestod av 2 kvinnor och verkade rätt ok. Det var en allvarlig situation för att hade jag inte åkt in i rätt tid hade jag varit död. Så de tvingade mig att dricka en flaska '' kol '' för att stoppa förgiftningen i magsäcken, sedan åkte vi in till sjukhuset. Fostermamman följde med mig in till sjukhuset som stöd och min pappa och bror kom snabbt in till sjukhuset när dom fick höra detta. Ingen visste om jag skulle överleva, tydligen tog jag en för stor överdosering, och jag var rädd. Inte rädd för att dö, nej inte alls. Jag var rädd att detta var slutet på min berättelse, att jag var tvungen att lämna allt jag nånsin visste bakom mig. Doktorn som höll hand om mig den natten sa att det fanns 2 alternativ efter att dom sett hur mitt reslutat såg ut på blodprovet . Antigen får jag åka hem morgonen därpå eller måste jag få behandling i några dagar. När dom såg blodprovet var det tydligen mycket allvarligare en vad jag trodde. Så jag blev införd i ett rum med dropp i armen och blodprov i andra. Sedan fick jag dricka ännu 2 flaskor kol för att stoppa förgiftningen. Och den natten mådde jag piss dåligt. Jag blev illamående av medicinen som fördes in i blodet via dropp-maskinen. Och jag spydde och spydde och allt kom ut som en svart kletig sörja från kolet. Allt slutade med att jag börja bli på bättringsvägen och fick tillslut komma hem. Sen några dagar efter hade jag extremt ont i magen tidigt på morgonen och åkte då in med ambulans. Då fick jag diagnosen '' magsår '' som jag då tydligen fick för att jag tagit tabletter bara nån dag innan som då tydligen skapat en inflammation i magsäcken och sedan blivit ett sår. Sen efter det mådde jag riktigt pskykiskt dåligt. Och efter allt prat på bup bestämdes det att jag skulle flytta till ett behandlingshem. Det kunde ta långt tid innan dom hittade något som skulle kunna passa mig, och eftersom fostermamman in shorhemmet inte våga ta risken att jag skulle begå samma självmordsförsök igen flyttades jag till en fosterfamilj i Hörby. Denna gången kom jag till ett familjehems företag vid namn '' JN UTVECKLING '' som hade en massa familjhem och som socialen hade hyrt ut.
Familjen som jag kom till ägde tydligen ett ridföretag där och hade en massa hästar och djur. Det gick också bra i början, eftersom jag då visste att jag skulle till ett '' HBV '' hem . Som står för Hem, boende och vård. Men pappan var i princip upptagen dygnet runt med jobb på natten och karate jobb på dagen. Och han var även rätt sträng och vi kom inte så bra överens. Jag började då skära mig igen och allt gick i samma onda cirkel som innan. Och även om jag hade jätte roligt i början och red på hästar och fick lära känna ett antal vänner, så visste jag redan från början att det inte skulle hålla. Och sen framåt lite längre mot våren, började fostermamman jobba dag efter dag med sina ridlektioner och ridläger. Det var då jag bosatte mig på mitt rum , ensam, totalt övergiven. Sen fick jag reda på att dom hade hittat ett behandlingshem till mig, och jag besökte det . Detta behandlingshemmet låg också i Hörby. När jag besökte det för första gången var allt piss dåligt, för alla social tanter pratade varandra i munnen hela tiden så jag fick ingen chans att ställa mina frågor. Sen besökte jag det en andra gång med min fostermamma och min kontaktperson för en andra gång. Då kändes allt bättre och jag hade skrivit upp alla frågor på ett block som jag sedan hade med mig dit. Och hade dock en konstig magkänsla hela tiden som sa att detta inte passade mig. Men jag visste att det var det enda lämpliga behandlingshemmet i Skåne. Sen gick tiden och jag väntade på beskedet. Tillslut ringde det i telefonen, och jag hörde min socialsekreterares röst. Min kropp blev liksom stel och det enda jag uppfattade var att det inte skulle bli ett behandlingshem , att jag skulle bo kvar där jag bodde. Var jag inte krossad efter allt som hänt innan, tro mig då blev jag det 1000 gånger värre. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad hände? Vad jag inte tillräckligt mycket värd för att få den hjälpen jag behöver? Eller handlade det om för lite pengar? Jag hade haft självmordstankar långt innan ni ens skulle kunna tänka er, jag vara bara 10-12 år när mina självmordsförsök började. Och efter detta beslutet blev reslutatet att jag fick värsta ångesten och började skrika och gråta och skärde sönder mig. Hela jag var sönder, på insidan. Så jag började rymma allt mer och mer bara för att slippa allt skäll och att ingen brydde sig om mig. Att ingen ens gjorde något åt mitt illa mående. Nån vecka efter small det till ordentligt och jag började slå på mina båda fosterföräldrar och kastade glas och var inte mig själv. Jag hade aldrig slagit en vuxen på det sättet nån gång, och detta blev en stor chock för mig. Det var som att jag inte visste vem jag var längre. Så det slutade med att jag stack iväg därirån och att han som jobbade shoren på ''' JN UTVECKLING '' hämtade upp mig och förde mig till en annan familj tills vidare.
Familjen där bodde mellan Helsingborg & Landskrona. Jag tyckte redan när jag kom dit att dom var märkliga. Dom liksom förväntade mig att jag skulle kunna klara allt på egen hand när jag precis kommit dit. Annars var det väl ok där. Sen bodde jag där från en torsdag till tisdag. Eftersom dom redan planerat skulle ha en annan palcerad där på onsdagen. Så jag var bara akut placerad där sålänge för att jag inte hade nån stans att bo. Och sen flyttade jag vidare ännu en gång.
Och sen flyttade jag hit där jag bor nu, hos en familj i Osby. Jag kan tyvärr inte nämna namn och så eftersom jag kan få en del problem själv för det bara så ni vet varför. Och familjen jag bor hos nu bor jätte fint vid en sjö. Fostermamman är frisörska och har en egen hårsalong på tomten. Och jag visste att det var här jag skulle bo tills jag kunde flytta hem. Jag fattade bara inte varför jag inte fick flytta hem nu? Och bara efter en vecka eller nåt började jag må dåligt här också och ringde min mamma med tårar som flödade. Sen skärde jag mig igen och då råkade fostermamman komma in och såg vad jag pysslade med. Och både föräldrarna kom in och ville prata med mig, men jag vägrade och stack därifrån mitt i natten. Detta hände bara för knappt en vecka sedan efter jag bott här i 2 veckor nu. Sen kom dom och hämtade upp mig men jag ville inte komma tillbaks, jag ville hoppa framför tåget som kom rakt över vägen på järnvägs-spåret. Och pappan försökte dra in mig i bilen men jag slog honom, men tillslut fick han in mig och tårarna flödade. Det slutade med att jag lugnade mig och åkte till min mamma dagen därpå. Sen nu lovade min pappa att lösa saker, så han har försökt nån högsta chefen i mer än 1 vecka. Och härom dagen ringde han och berättade att chefen hade ringt upp på morgonen och hade berättat för mig pappa att jag ska till ett behandlingshem. Att det förra jag besökte inte uppfyllde behoven som jag behövde. Och min pappa ringde min mamma igår och berättade detta för henne också. Sen vet jag inte om det går att lita på. Dom har sagt såhär innan. Sen var min kontaktperson här igår och sa att han hade haft möte med min socialsekreterare och planeringen är att jag ska bo kvar här. Och då berättade jag för honom vad min pappa hade sagt. Så då ringde min kontaktperson upp min pappa, och min pappa sa precis vad han hört. Vilken min kontaktperson inte trodde på allt. Som sagt det är inte min pappas bekymmer att berätta för dom vad som är rätt och fel. Men tydligen är dom så respektlösa och låter andra göra saker åt dom. Och eftersom jag då vet detta nu kan jag inget mer göra än att vänta.. vänta .. och vänta. Kan hända att jag får bo här över sommaren eftersom det tar skitlänge att hitta en plats till mig på ett behandlingshem.
Jag kommer försöka uppdatera mer när jag har något att uppdatera om. Nu vet ni min historia. Tack för att ni tog er tid att läsa!
MVH Sanna
Kommentera