Hej kära läsare!
Idag har jag mått sådär, rent sagt inte bra alls. Jag har givetvis längtat till min mobil och så, men det är något som inte känns rätt längre. Men iallafall en kille ringde mig idag och det enda jag uppfattade var att han hade ett paket till mig som skulle levereras. Och först trodde jag det var någon från mitt företag där jag är inskriven på, men nej det var från Applestore. Så han killen kom och lämnade detta paketet idag, och när jag öppnade det gissa vad som låg i? My nya iphone givetvis. Men tro det eller ej, men när jag öppnade den blev jag skit skit missnöjd. Det kändes som en våg av ånger kom över mig. Liksom jag är bara 13,5 år och slösar 3300 kr på en mobil. Tänker man efter så är det faktist en del pengar. Och jag är skiträdd över att tappa den, för gör jag det. Tappar jag inte bara mobilen, utan allt jag sparat till blir totalt bortkastade med pengar! Och jag må vara löjlig, men idag fick jag ännu mer ångest än vad jag redan hade innan. Det är så mycket bra andra tycker jag gör, men som jag endå tycker blir ännu ett misstag. Jag förtjänar inte ens mobilen, jag har redan lyckats tappa den efter att bara hållt den i några sekunder. Lyckligtvis höll den, men den lär inte hålla i längden, det är jag helt säker på. Så ärligt talat tänker jag skicka tillbaka den, det är iallafall ett av mina alternativ. Det andra alternativet är att jag försöker vara så rädd om den som jag kan, och att ha den sålänge den håller. Dock är jag mer inne på att lämna tillbaka den. Och när jag fick den var den inte alls som jag trodde den skulle vara, och jag trodde att man skullle få betydligt mycket mer saker än ett par hörlurar som inte passar, och en laddare. Men det är som folk säger, allting ser mycket bättre ut på reklam än i verkligheten.
Imorgon ska vi iväg till deras hus på Aspö tydligen och vara där över dagen. Sen fick jag också veta att av nån konstig anledning får jag inte följa med till kroatien nu för min kontaktperson bestämt att jag ska vara hos min pappa istället. Man bara liksom WTF? Jag har inte sagt att jag inte vill Kroatien, det enda jag har sagt är att jag inte vet hur länge jag ska bo kvar här... Så nu är jag rent sagt, super deprimerad. Jag vet inte hur mycket som krävs innan bägaren rinner över och jag försöker ta livet av mig igen. Jag trodde allting för en gångs skull skulle bli bättre och att gud fanns vid min sida, men tydligen inte längre.
Vi hörs!
Kommentera