chokladpuffen.blogg.se

Vissa människor tror att dom känner mig, dom tror att dom vet vem jag är. Sanningen är att dom bara fått lära känna det yttre. Jag är inte den människan som är kaxig mot andra med flit. Jag är fullt medveten om att jag spelar upp en fasad för att dölja min inre smärta. Jag har gått och lidit i flera år nu, och det enda jag lyckas med är att gräva djupare och djupare in i mörkret. I mörkret kan jag vara mig själv, där finns ingen som klagar på mig, ingen som förväntas att jag ska ge upp, och ingen som vill att jag ta livet av mig. Bara jag själv som lider och tillslut inte hittar tillbaks till verkligheten. Och det är väl dit jag kommit till nu.

Jag är inte ett dugg rädd för att ge upp allt och ställa mig framför tågspåret. Den enda rädslan jag har, är vad som kommer hända efteråt? Hur mina närmaste kommer reagera, dom som faktist tycker om mig för den jag är. Detta är 3 gången jag åker ambulans på bara några månader. Innan dess har jag försökt att hänga mig själv med rep, och andra gånger skurit mig så blodet rinner. Jag har massa ärr på både armar och ben som ett starkt minne av vad jag gått igenom. Folk tänker aldrig på sådant, att det faktist finns dom idag i samhället som mår som jag , om inte värre? Folk undviker bara sådana människor som mig, dom tror att vi är farliga och plötslig rycker fram en pistol mot folk. Nej, bara för vi mår dåligt eller har mått dåligt, är vi människor precis som alla andra. Bara att det som vi gått igenom förändrar oss och gör oss till den vi är idag. Vi kan fortfarande gå runt och lida med minnena och ögonblicken då nästan allt tog slut, men vi kan endå känna att vi har en annan styrka inombords som vi aldrig känt tidigare. Psykisk styrka kallar jag det. 

 

Så därför hoppas jag med hjälp av denna bloggen att ni finner stöd, och att ni aldrig ska tro att det är ert fel att ni mår dåligt. Ni kan alltid följa er öde, eller ta dom små stigarna för att sedan kunna hitta vägen.'

Vi ses!