Hello på er!
Idag var det planerat att jag skulle vakna klockan 8 på morgonen, men jag har sakta men säkert börjat vända på dygnet. Jag vet inte varför, men jag har sjukt svårt att kunna somna på kvällarna. Så jag vaknade istället typ vid 11 idag. Imorgon lär jag antagligen få gå upp tidigt, jag och fostermamman ska iväg och shoppa. Ikväll ska jag göra en lista på allt jag lär behöva imorgon. Mitt liv är så jävla rörigt förtillfället, det är så mycket som jag grubblar på som jag inte kan göra ett skit åt. Jag undrar och frågar mig hela tiden varför jag lever? Varför kunde jag inte bara ha dött när jag hade chansen för några månader sedan. Alla säger att det är ödet , att gud vill att jag ska leva? Vem fan vill att jag ska leva. Innerst inne bryr jag mig jätte mycket om min familj, min syster , och alla som betyder något. Men på utsidan spelar jag en fasad vilket får folk att tro att jag är en självisk, och känslokall människa. Jag lyckas ställa till det för så många hela tiden, fastän jag inte menar det. Och till er där ute som blivit sårare pågrund av mig, jag mår skit för det, jag är skit ledsen att jag sårat er. Det finns inte ens en ursäkt för mitt beetende. Meningen är att jag ska försöka tänka positivt med denna bloggen, men det går bara inte. Jag har inte gått igenom så jätte jätte mycket som jag vill. För hade jag blivit våldtagen och nästan dödad till döds, hade jag haft en anledning till att må dåligt. Det är inget att skämta om jag vet, men idag kan man inte skämta om något för alla tar så illa vid sig med vad man än säger. Jag vill dö men endå inte. För dör jag, då kämpar jag inte, då ger jag ju upp? Dör jag lär jag bara komma nån annastans, gud vet vart. Stannar jag kvar kanske jag lyckas med att lära mig laga mat, och kunna fixa skolan, och träffa min idol. Jag tänker varje dag, varför har alla andra så roligt, och här sitter jag med ett liv utan mening? Jag flyttar runt som en flyttkartong hela tiden, och även om jag hinner landa nån stans och trivs. Hinner alltid problemen före. Liksom alla tror att jag flyttar för att familjerna jag bor hos är elaka, sanningen är att det är mig det är fel på. Jag lyckas alltid hitta fel och brister hos alla, varför vet jag inte. Jag har så fruktansvärt mycket ångest för att alla klandrar på mig, varför jag inte kan laga mat, och varför jag inte kan det, och det, och osv...
Hur ska jag nånsin kunna lära mig att leva på egen hand när jag aldrig lyckats komma ihåg saker. Mitt liv är totalt meningslöst. Jag orkar inte ens försöka längre. Allt är too much pain.
MVH Sanna
min underbara justin, du är mitt allt ut och in.
Kommentera